Självmord
I fredags var jag på fest, där träffade jag en jätte trevlig tjej (nämner inga namn) och vi hade kul hela kvällen, snackade mycket och hade allmänt kul. Senare på kvällen hade hon fått lite för mycket att dricka så han som hade festen körde hem henne. Dagen efter ringde dom o försökte få tag i henne för att se hur hon mådde, men telefonen var urdragen hemma hos dom så dom ringde en kompis till henne för att kolla om hon var där. Hennes kompis berättade då att hon var hemma, men vi skulle nog vänta med att kontakta henne för hennes bror hade tagit livet av sig under natten. Hennes mamma hade hittat honom på morgonen hängd i trädgården, och hennes pappa hade fått plocka ner honom. Det skapade många olika reaktioner hos folket som var där, vissa tyckte synd om honom och vissa tyckte bara att det var själviskt.
Jag tycker nog lite av varje. Jag menar, visst är det själviskt att inte tänka på hur dåligt ens familj, vänner och i stort sett alla i sin omgivning kommer att må, men tror ni verkligen att man tänker på det i det ögonblicket när man mår så dåligt att man faktiskt seriöst vill dö? Jag tror inte att någon i det ögonblicket tänker på något annat än det som får än att må så dåligt.
Däremot tycker jag att det är fel att begå självmord av en annan anledning, som man inte heller tänker på i det ögonblicket när man mår så dåligt, men alla problem går faktiskt att lösa. Man kan prata med folk, få antidepressiva och helt enkelt försöka se det positiva i livet.
I nuläget tycker jag att det är en riktigt hemsk tanke att bara försvinna, man vet ju inte vad som händer efter döden. Visst, det kan vara bättre, men det kan också vara mycket värre. Ingen levande vet. Men det finns lägen då jag rent ut sagt har viljat dö, jag har inte orkat mer, men det har alltid funnits något som stoppat mig, jag vet egentligen inte vad. Kanske tanken på att jag inte vet vad som händer efter, kanske vågade jag helt enkelt inte? Jag vet inte själv, men något var det som stoppade mig, och det är jag glad för nu när de flesta problem har löst sig och jag helt enkelt ser ljusare på allting.
För övrigt så är jag ganska tom på insperation just nu, så kanske inte skriver så ofta. Det lär ju förhoppningsvis inte hända saker som detta så ofta, och jag hoppas att jag inte kommer bli deppig igen, även om jag har mycket mer att skriva då och mycket mer tankar om allting. Just nu flyter livet bara på, det gillar vi :)
Jag tycker nog lite av varje. Jag menar, visst är det själviskt att inte tänka på hur dåligt ens familj, vänner och i stort sett alla i sin omgivning kommer att må, men tror ni verkligen att man tänker på det i det ögonblicket när man mår så dåligt att man faktiskt seriöst vill dö? Jag tror inte att någon i det ögonblicket tänker på något annat än det som får än att må så dåligt.
Däremot tycker jag att det är fel att begå självmord av en annan anledning, som man inte heller tänker på i det ögonblicket när man mår så dåligt, men alla problem går faktiskt att lösa. Man kan prata med folk, få antidepressiva och helt enkelt försöka se det positiva i livet.
I nuläget tycker jag att det är en riktigt hemsk tanke att bara försvinna, man vet ju inte vad som händer efter döden. Visst, det kan vara bättre, men det kan också vara mycket värre. Ingen levande vet. Men det finns lägen då jag rent ut sagt har viljat dö, jag har inte orkat mer, men det har alltid funnits något som stoppat mig, jag vet egentligen inte vad. Kanske tanken på att jag inte vet vad som händer efter, kanske vågade jag helt enkelt inte? Jag vet inte själv, men något var det som stoppade mig, och det är jag glad för nu när de flesta problem har löst sig och jag helt enkelt ser ljusare på allting.
För övrigt så är jag ganska tom på insperation just nu, så kanske inte skriver så ofta. Det lär ju förhoppningsvis inte hända saker som detta så ofta, och jag hoppas att jag inte kommer bli deppig igen, även om jag har mycket mer att skriva då och mycket mer tankar om allting. Just nu flyter livet bara på, det gillar vi :)
Utseende fixering
De här med utseende fixering kan man ju se på många olika sätt, en del tycker att man är utseende fixerad när det gäller sig själv, andra bara när det gäller andra.
Jag har hört väldigt många som har sagt "Det är insidan som räknas" och så är det ju egentligen, eller rättare sagt - borde vara, för utsidan är ju faktiskt bara ett skal. Men jag tror inte att det faktiskt finns någon som talar fullständig sanning när dom säger att dom bara bryr sig om insidan, utseendet är ju ändå det första man ser, och även om man inte bryr sig om utseendet på andra så bryr sig nog egentligen alla om hur dom själva ser ut.
Låt oss säga att du är på en fest, i ett hörn står det ett gäng med super heta killar och ett annat hörn står det ett gäng med riktigt fula killar, om du skulle gå fram till något av de gängen och börja snacka, vilket skulle du välja i första hand då? Jo precis, dom snygga.
Det är en sak när man har känt en person länge, då spelar kanske inte utseendet någon roll längre för då kan man verkligen tycka om personligheten hos personen. Men min åsikt är ändå att om ett förhållande ska funka och ska hålla länge måste det finnas en attrahering till både utsidan och insidan. Jag skulle till exempel aldrig kunna kyssa en handikappad kille som satt och dreglade och slog sig själv på bröstet, även om han var jätte snäll och smart och helt enkelt hade en underbar personlighet.
Nu har jag skrivit så mycket om typ utseende fixering mot andra könet, så nu tänkte jag ta det här lite med utseende fixering mot sig själv.
Det är egentligen mycket svårare, för man ser mycket mer fel på sig själv och allting vill man försöka rätta till. Jag tror att alla människor har minst ett komplex över sig själva. Jag har egentligen väldigt många komplex över mig själv. Jag tycker mina tår är fula, mina lår för tjocka, min rumpa för stor, mina höfter för stora jämfört med min jätte smala midja, mina bröst för små och har ful form, mina överarmar för mjuka, mina naglar och fingrar är fula, mina handleder för tjocka, mitt huvud för runt, min näsa för stor, mina öron ser ut som alvöron när jag har uppsatt hår, mitt hår är för rakt och har för lite volym osv.osv.osv. jag skulle kunna hålla på i all evighet, även om jag ofta får höra från folk att jag lätt skulle kunna bli modell och jag drar ofta till mig blickar på fester och har väldigt lätt att få killar.
Varför har man alla dessa komplex? Vi vill väl egentligen alla vara så snygga och "perfekta" som möjligt, men kommer vi egentligen någonsin tycka att vi duger? Om vi säger att allt det som jag inte är nöjd med på mig själv byts ut och blir "perfekt", då hade jag ju säkert hittat något annat fel eftersom att det inte längre hade passat ihop, hade mina höfter och min rumpa tex. försvunnit så hade mina axlar sett jätte breda ut, då hade jag ju velat ändra på det, om det också hade ändrats så hade jag kanske tyckt att jag hade fel ögonfärg, att mina ögon var för små, min mun för stor osv.osv.
Vi måste helt enkelt lära oss att acceptera, i första hand oss själva, men även andra, som vi är.
Jag har hört väldigt många som har sagt "Det är insidan som räknas" och så är det ju egentligen, eller rättare sagt - borde vara, för utsidan är ju faktiskt bara ett skal. Men jag tror inte att det faktiskt finns någon som talar fullständig sanning när dom säger att dom bara bryr sig om insidan, utseendet är ju ändå det första man ser, och även om man inte bryr sig om utseendet på andra så bryr sig nog egentligen alla om hur dom själva ser ut.
Låt oss säga att du är på en fest, i ett hörn står det ett gäng med super heta killar och ett annat hörn står det ett gäng med riktigt fula killar, om du skulle gå fram till något av de gängen och börja snacka, vilket skulle du välja i första hand då? Jo precis, dom snygga.
Det är en sak när man har känt en person länge, då spelar kanske inte utseendet någon roll längre för då kan man verkligen tycka om personligheten hos personen. Men min åsikt är ändå att om ett förhållande ska funka och ska hålla länge måste det finnas en attrahering till både utsidan och insidan. Jag skulle till exempel aldrig kunna kyssa en handikappad kille som satt och dreglade och slog sig själv på bröstet, även om han var jätte snäll och smart och helt enkelt hade en underbar personlighet.
Nu har jag skrivit så mycket om typ utseende fixering mot andra könet, så nu tänkte jag ta det här lite med utseende fixering mot sig själv.
Det är egentligen mycket svårare, för man ser mycket mer fel på sig själv och allting vill man försöka rätta till. Jag tror att alla människor har minst ett komplex över sig själva. Jag har egentligen väldigt många komplex över mig själv. Jag tycker mina tår är fula, mina lår för tjocka, min rumpa för stor, mina höfter för stora jämfört med min jätte smala midja, mina bröst för små och har ful form, mina överarmar för mjuka, mina naglar och fingrar är fula, mina handleder för tjocka, mitt huvud för runt, min näsa för stor, mina öron ser ut som alvöron när jag har uppsatt hår, mitt hår är för rakt och har för lite volym osv.osv.osv. jag skulle kunna hålla på i all evighet, även om jag ofta får höra från folk att jag lätt skulle kunna bli modell och jag drar ofta till mig blickar på fester och har väldigt lätt att få killar.
Varför har man alla dessa komplex? Vi vill väl egentligen alla vara så snygga och "perfekta" som möjligt, men kommer vi egentligen någonsin tycka att vi duger? Om vi säger att allt det som jag inte är nöjd med på mig själv byts ut och blir "perfekt", då hade jag ju säkert hittat något annat fel eftersom att det inte längre hade passat ihop, hade mina höfter och min rumpa tex. försvunnit så hade mina axlar sett jätte breda ut, då hade jag ju velat ändra på det, om det också hade ändrats så hade jag kanske tyckt att jag hade fel ögonfärg, att mina ögon var för små, min mun för stor osv.osv.
Vi måste helt enkelt lära oss att acceptera, i första hand oss själva, men även andra, som vi är.
Jag saknar dig pappa
Detta är väl egentligen inget som ni får ut någonting som helst av att läsa, behöver bara skriva av mig lite grann.
Om nu någon ändå vill läsa så kan jag ju börja med att berätta att jag och min pappa bråkade mkt innan, och då menar jag inte bara vanliga bråk utan de har varit ordentligt. Sist vi bråkade sa han till mig att jag aldrig mer skulle sätta min fot i hans hus, då stack jag därifrån hem till mamma. Efter det snackade vi inte med varandra på flera månader.
Sen en dag när jag var hos en kompis som bor i närheten av honom så skulle jag cykla hem därifrån, men på vägen märkte jag att jag var jätte kissnödig, och kunde verkligen inte hålla mig hela vägen hem, så jag bet ihop och gick och knackade på hemma hos pappa och frågade om jag kunde få låna toaletten, hans svar var inte direkt något man vill höra från sin egen pappa "stick härifrån, jag vill inte ha dig i mitt hus" sen stängde han dörren utan att säga något mer. Jag gick tillbaka till cykeln och cyklade tillbaka till min kompis och kissade där istället, sen cyklade jag hem. Sen dess har jag inte pratat med min pappa alls.
Nu till själva grejen, för en liten stund sen såg jag en film, kommer inte ihåg vad den hette men den handlade om en tjej vars pappa hade dött, då började jag sakna min pappa, och inte lite heller. Anledingen att jag började sakna honom så extremt mycket just då var nog att jag tänkte att det lika gärna kunde vart jag som var den tjejen, min pappa kanske kommer dö i en bilolycka eller något imorgon, han jobbar ju ändå med att köra lastbil så det kan ju hända ganska mycket.
Jag sitter nu och funderar på om jag vågar gå dit en stund imorgon efter skolan och hälsa på, eller om det bara kommer bli som sist, för isåfall kommer jag väl bara bli ännu mer deppig än jag redan är.. Har oxå tänkt tanken på att ta med mig en kompis, för då tror jag inte att han är så otrevlig. Eller ja, man kan ju hoppas i alla fall. Jag meddelar imorgon hur de blev, ifall någon nu är intresserad av att läsa.
Ha det bra kära bloggläsare :)
Om nu någon ändå vill läsa så kan jag ju börja med att berätta att jag och min pappa bråkade mkt innan, och då menar jag inte bara vanliga bråk utan de har varit ordentligt. Sist vi bråkade sa han till mig att jag aldrig mer skulle sätta min fot i hans hus, då stack jag därifrån hem till mamma. Efter det snackade vi inte med varandra på flera månader.
Sen en dag när jag var hos en kompis som bor i närheten av honom så skulle jag cykla hem därifrån, men på vägen märkte jag att jag var jätte kissnödig, och kunde verkligen inte hålla mig hela vägen hem, så jag bet ihop och gick och knackade på hemma hos pappa och frågade om jag kunde få låna toaletten, hans svar var inte direkt något man vill höra från sin egen pappa "stick härifrån, jag vill inte ha dig i mitt hus" sen stängde han dörren utan att säga något mer. Jag gick tillbaka till cykeln och cyklade tillbaka till min kompis och kissade där istället, sen cyklade jag hem. Sen dess har jag inte pratat med min pappa alls.
Nu till själva grejen, för en liten stund sen såg jag en film, kommer inte ihåg vad den hette men den handlade om en tjej vars pappa hade dött, då började jag sakna min pappa, och inte lite heller. Anledingen att jag började sakna honom så extremt mycket just då var nog att jag tänkte att det lika gärna kunde vart jag som var den tjejen, min pappa kanske kommer dö i en bilolycka eller något imorgon, han jobbar ju ändå med att köra lastbil så det kan ju hända ganska mycket.
Jag sitter nu och funderar på om jag vågar gå dit en stund imorgon efter skolan och hälsa på, eller om det bara kommer bli som sist, för isåfall kommer jag väl bara bli ännu mer deppig än jag redan är.. Har oxå tänkt tanken på att ta med mig en kompis, för då tror jag inte att han är så otrevlig. Eller ja, man kan ju hoppas i alla fall. Jag meddelar imorgon hur de blev, ifall någon nu är intresserad av att läsa.
Ha det bra kära bloggläsare :)
Krav från föräldrar
Ibland tänker jag att föräldrar egentligen inte borde ha så höga krav på sina barn, vi försöker ju trots allt så gott vi kan. Mina föräldrar har kanske lite extra höga krav på mig också, eftersom att min 7 år äldre bror är typ "perfekt", han hade mvg i typ alla ämnen, hade första fyllan när han var 18, har aldrig rökt eller snusat osv.osv.
Jag har helt okej betyg, 4 Vg, 1 ig, resten g. Och jag har enligt lärarna väldigt stor chans att få mvg i många ämnen nu i 9an, jag har över medel i betyg om man säger så, men räcker det för mina föräldrar? Nej. För jag "Skulle kunna ha mvg i allt om jag bara ansträngde mig", men jag försöker. Förstår dom inte hur mycket som rör sig i huvudet på mig nu i denna åldern. Jag har annat för mig än att sitta hemma o plugga så som min bror gjorde under hela skoltiden.
Dom klagar på att jag har dåligt umgänge också, och visst, jag umgås inte direkt med sånna som ens föräldrar drömmer om att man ska umgås med, jag har en del kriminella kompisar och många som bara festar och super hela tiden. Men jag trivs med dom och jag passar in där, jag har aldrig själv gjort något direkt kriminellt eller festat överdrivet mycket, så jag förstår inte vad dom klagar över. Dom ska vara glada att jag har kompisar istället, och inte är typ som min kusin, som är mobbad och spendrerar hela sin fritid framför dator- och tv-spel. Ungefär så var min bror också, så nu blir jag sedd som något av ett problembarn för att jag inte alltid gör som mina föräldrar säger i minsta detalj.
Min morfar har för sig att jag snart kommer hamna i fosterhem och jag fortsätter så här, men jag har aldrig gjort någonting speciellt farligt, okej att jag har kommit hem lite senare än jag har sagt någon gång, men inte ofta. Okej att jag har druckit och att jag röker och allt det där, men är det verkligen någon anledning att sätta mig i fosterhem? Han tycker också att en av anledningarna är att jag har haft pojkvän, för det är jag påtok för liten för i hans ögon, men lix, vi lever inte på stenåldern längre. Det är normalt att ha pojkvän när man är 15 år.
Min mamma sa till mig nu häromdagen att tack vare mig så har hon ingenting kvar att leva för, för jag har vänt alla emot henne genom att få dom att tro att hon inte kan sätta regler för sin dotter, men JAG HAR JU INTE GJORT NÅGOT?!
I denna åldern måste vi få exprimentera lite och testa på olika saker, det är ju knappast som att jag kommer leva likadant som jag gör nu när jag är 30? Jag har ju tillräckligt bra betyg för att komma in på gymnasiet och skaffa mig en utbildning, och jag har aldrig fått några klagomål från någonstans där jag har jobbat eller så, jag sköter mig hur bra som helst när jag behöver, men på helgerna vill jag kunna släppa loss lite.
Så till alla föräldrar, låt oss ungdomar ha lite kul och testa oss fram i livet, ni behöver inte oroa er, vi förstår tillräckligt mycket själva för att sköta oss på en arbetsplats eller liknande.
Jag har helt okej betyg, 4 Vg, 1 ig, resten g. Och jag har enligt lärarna väldigt stor chans att få mvg i många ämnen nu i 9an, jag har över medel i betyg om man säger så, men räcker det för mina föräldrar? Nej. För jag "Skulle kunna ha mvg i allt om jag bara ansträngde mig", men jag försöker. Förstår dom inte hur mycket som rör sig i huvudet på mig nu i denna åldern. Jag har annat för mig än att sitta hemma o plugga så som min bror gjorde under hela skoltiden.
Dom klagar på att jag har dåligt umgänge också, och visst, jag umgås inte direkt med sånna som ens föräldrar drömmer om att man ska umgås med, jag har en del kriminella kompisar och många som bara festar och super hela tiden. Men jag trivs med dom och jag passar in där, jag har aldrig själv gjort något direkt kriminellt eller festat överdrivet mycket, så jag förstår inte vad dom klagar över. Dom ska vara glada att jag har kompisar istället, och inte är typ som min kusin, som är mobbad och spendrerar hela sin fritid framför dator- och tv-spel. Ungefär så var min bror också, så nu blir jag sedd som något av ett problembarn för att jag inte alltid gör som mina föräldrar säger i minsta detalj.
Min morfar har för sig att jag snart kommer hamna i fosterhem och jag fortsätter så här, men jag har aldrig gjort någonting speciellt farligt, okej att jag har kommit hem lite senare än jag har sagt någon gång, men inte ofta. Okej att jag har druckit och att jag röker och allt det där, men är det verkligen någon anledning att sätta mig i fosterhem? Han tycker också att en av anledningarna är att jag har haft pojkvän, för det är jag påtok för liten för i hans ögon, men lix, vi lever inte på stenåldern längre. Det är normalt att ha pojkvän när man är 15 år.
Min mamma sa till mig nu häromdagen att tack vare mig så har hon ingenting kvar att leva för, för jag har vänt alla emot henne genom att få dom att tro att hon inte kan sätta regler för sin dotter, men JAG HAR JU INTE GJORT NÅGOT?!
I denna åldern måste vi få exprimentera lite och testa på olika saker, det är ju knappast som att jag kommer leva likadant som jag gör nu när jag är 30? Jag har ju tillräckligt bra betyg för att komma in på gymnasiet och skaffa mig en utbildning, och jag har aldrig fått några klagomål från någonstans där jag har jobbat eller så, jag sköter mig hur bra som helst när jag behöver, men på helgerna vill jag kunna släppa loss lite.
Så till alla föräldrar, låt oss ungdomar ha lite kul och testa oss fram i livet, ni behöver inte oroa er, vi förstår tillräckligt mycket själva för att sköta oss på en arbetsplats eller liknande.
Önskemål?
Har ni några önskemål om vad ni vill att jag ska skriva om?
Jag har ganska mycket åsikter om det mesta så jag ska nog kunna få ihop ett inlägg om det ni önskar, så kommentera gärna isåfall och skriv gärna lite mer exakt hur ni vill att det ska vara ifall det inte är uppenbart, men om ni bara skriver tex. "sex" så finns det ju väldigt många sätt att tolka det på. You know what I'm talkin' about? xD
Ha de bra folks. :)
Jag har ganska mycket åsikter om det mesta så jag ska nog kunna få ihop ett inlägg om det ni önskar, så kommentera gärna isåfall och skriv gärna lite mer exakt hur ni vill att det ska vara ifall det inte är uppenbart, men om ni bara skriver tex. "sex" så finns det ju väldigt många sätt att tolka det på. You know what I'm talkin' about? xD
Ha de bra folks. :)
Lögner
Nu var det ett tag sen jag skrev, har varit lite upptagen och så, förlåt för det, but here I go again ;)
Jag är ganska deppig just nu, vet inte om det kommer att märkas i mina inlägg, men det får ni väl stå ut med isåfall. Tror nämnligen att jag har börjat få känslor för mr. För gammal (23 år). x( o allt har blivit ganska konstigt just nu.
Den första texten är faktiskt ganska onödig, de berättar bara om något som har hänt mig. Skrev de egentligen bara för att få skriva av mig lite för de är inget som jag egentligen vill prata med någon om.. Har väl helt enkelt lättare att uttrycka mig i text än genom att prata, vet aldrig hur jag ska förklara då.. För att ni ska slippa läsa allt de ointressanta så har jag markerat med fetstil och understryker där själva inlägget egentligen börjar.
Jag höll ju på med honom för några veckor sedan när han var här och festade med några kompisar, sen har vi snackat i tele dagligen sen dess och förra helgen var jag och hälsade på honom där han bor, det var jätte roligt och jag har börjat lära känna honom bättre.
Iallafall, problemet (förutom att han är för gammal). Igår frågade han mig hur många jag hade haft sex med, jag ville inte att han skulle få någon dålig bild av mig så därför ljög jag och svarade 7st. Jag tror att han genomskådade mig för han sa direkt "är detta sant nu? för annars kommer jag ju inte kunna lita på dig sen". Jag höll fast vid vad jag sagt, men senare fick jag dåligt samvete och skrev ett sms till honom där jag berättade att jag hade ljugit och sa sanningen, jag frågade oxå om jag kunde ringa honom på kvällen, hans svar var bara "ring mig nu istället". Jag kände inte att jag ville prata med honom just då, för jag tyckte att situationen var ganska pinsam och jag orkade inte förklara mig då så jag sa att jag jobbade och ringde honom så fort jag var klar. Typ 1,5 timme senare ringde jag honom och vi snackade typ som vanligt, han nämnde inte lögnen och det gjorde inte jag heller. Men jag märkte att han var lite annorlunda än innan, typ inte lika glad och så när jag ringde. Han sa i och för sig själv att han var trött, och det skulle mycket väl kunna vara därför för han lät väldigt väldigt trött, så jag tänkte inte så mycket på det då. När vi snackat i typ en kvart kanske skulle han iväg och jobba så vi bestämde att vi skulle höras på kvällen, och att han skulle smsa mig när jag skulle ringa. Vid 10 tiden på kvällen hade han fortfarande inte hört av sig så jag smsade honom; "Kan jag ringa dig nu?" och han svarade "Ska sova nu, pallar inte snacka. Men vi kan höras imorgon. Puss". Det var då jag började tänka, han har aldrig "dissat" mig innan utan alltid velat snacka. Imorse när jag vaknade hade jag ett missat samtal på mobilen från honom, så jag smsade honom och skrev att jag bara skulle äta och sen ringa upp honom. Jag gjorde det också, men det var upptaget. Jag ringde efter en stund igen och då var det också upptaget så jag skrev ett till sms och sa att han skulle säga till när jag skulle ringa. Detta var flera timmar sen och han har fortfarande inte hört av sig.
Jag vet att jag är paranoid, men jag kan inte hjälpa det. That's the way I was born xD
Tänk om en helt onödig lögn förstört allting? Usch..
Jag kunde ju faktiskt bara sagt sanningen från början, sa ändå inte så mycket mindre än vad det var.
Jaja, alla ljuger vi ju någon gång. Vissa mer och vissa mindre. Men varför gör vi det egentligen?
Jag kan ju erkänna att jag själv i många tillfällen drar till med en onödig lögn, inte till folk som står mig nära då, men om någon frågar mig något som dom egentligen inte har med att göra så händer de att jag svarar de som låter bäst för att de ska få en bättre uppfattning om mig.
Några anledningar till att folk ljuger kan ju vara tex. att man vill passa in, verka coola, snälla, intressanta eller nästan vad som helst. Ibland säger man väl det bara för att få uppmärksamhet också. Sen finns det vissa lögner som kanske inte har någon anledning alls. Men det är ju så onödigt egentligen, sanningen kommer för det mesta fram så småningom ändå och då får lögnen motsatt effekt, folk tycker bara att du är töntig och litar inte på det du säger i framtiden.
För att ge ett exempel så kan jag berätta om ett av mina ex, min "första kärlek". Han var en jätte bra kille, men han ljög om det mesta kan jag säga. Han ljög tex. om sin ålder, vilken skola han gick på, sin familj, sina kompisar, vilken linje han gick på gymnasiet (först att han ens gick på gymnasiet också), var han var, att han skulle ta livet av sig osv,osv. Det komplicerade vårat förhållande väldigt mycket. Hans lögner handlade nog egentligen mest om att han ville få status och bli omtyckt. Vi var tillsammans i ett helt år, nu efteråt förstår jag inte hur jag stog ut, men jag var väl bara så förbannat kär att jag förlät honom om och om igen. Men efter ett tag litade jag ju inte på någonting han sa över huvudtaget, och till slut funkade det helt enkelt inte längre. Men att det tog slut hjälpte inte för att han skulle sluta ljuga för mig, några kvällar efter att det hade tagit slut, när jag var på fest, ringde han mig och sa att han precis hade kommit hem från sjukhuset för han hade tagit massa tabletter när jag dumpade honom. Detta förstod jag ju nästan direkt var en lögn.
Egentligen, varför ljuger vi när vi inte vinner någonting på det?
Är det bara som typ allt annat en av människans instinkter och sätt att försvara sig på?
Jag tror starkt på att jag hade blivit mer omtyckt om jag höll mig till sanningen hela tiden, men ändå gör jag inte det. Lögnerna bara ploppar ut ur munnen på än innan man hinner tänka och till slut har man ljugit ihop hela sin livshistoria.
Riktigt så illa är det inte för mig, men jag menar, en lögn leder till en annan, sedan för att hålla fast vid de lögnerna måste man ljuga en gång till osv.osv.
Lögnerna gör oss egentligen till en helt annan människa än den vi egentligen är vilket är väldigt synd.
Egentligen kan ingen säga att man är sig själv helt och fullt, för alla har vi ju ljugit om någonting, och det ändrar ju faktiskt en liten aning om vem man egentligen är och vem omgivningen ser än som, även om det bara är en liten skitgrej.
Så ja, varför ljuger vi egentligen när vi själva vet att det är fel och det inte leder någon vart?
Jag tror att det är en av människans instinkter helt enkelt, men vem vet?
Vad hade hänt om alla var ärliga i alla situationer då? jag tror att väldigt många hade bråkat isåfall, så det är nog ändå bra att använda en liten vit lögn ibland, men inte mer än nödvändigt.
Jag ska absolut försöka skärpa mig ;)
Jag är ganska deppig just nu, vet inte om det kommer att märkas i mina inlägg, men det får ni väl stå ut med isåfall. Tror nämnligen att jag har börjat få känslor för mr. För gammal (23 år). x( o allt har blivit ganska konstigt just nu.
Den första texten är faktiskt ganska onödig, de berättar bara om något som har hänt mig. Skrev de egentligen bara för att få skriva av mig lite för de är inget som jag egentligen vill prata med någon om.. Har väl helt enkelt lättare att uttrycka mig i text än genom att prata, vet aldrig hur jag ska förklara då.. För att ni ska slippa läsa allt de ointressanta så har jag markerat med fetstil och understryker där själva inlägget egentligen börjar.
Jag höll ju på med honom för några veckor sedan när han var här och festade med några kompisar, sen har vi snackat i tele dagligen sen dess och förra helgen var jag och hälsade på honom där han bor, det var jätte roligt och jag har börjat lära känna honom bättre.
Iallafall, problemet (förutom att han är för gammal). Igår frågade han mig hur många jag hade haft sex med, jag ville inte att han skulle få någon dålig bild av mig så därför ljög jag och svarade 7st. Jag tror att han genomskådade mig för han sa direkt "är detta sant nu? för annars kommer jag ju inte kunna lita på dig sen". Jag höll fast vid vad jag sagt, men senare fick jag dåligt samvete och skrev ett sms till honom där jag berättade att jag hade ljugit och sa sanningen, jag frågade oxå om jag kunde ringa honom på kvällen, hans svar var bara "ring mig nu istället". Jag kände inte att jag ville prata med honom just då, för jag tyckte att situationen var ganska pinsam och jag orkade inte förklara mig då så jag sa att jag jobbade och ringde honom så fort jag var klar. Typ 1,5 timme senare ringde jag honom och vi snackade typ som vanligt, han nämnde inte lögnen och det gjorde inte jag heller. Men jag märkte att han var lite annorlunda än innan, typ inte lika glad och så när jag ringde. Han sa i och för sig själv att han var trött, och det skulle mycket väl kunna vara därför för han lät väldigt väldigt trött, så jag tänkte inte så mycket på det då. När vi snackat i typ en kvart kanske skulle han iväg och jobba så vi bestämde att vi skulle höras på kvällen, och att han skulle smsa mig när jag skulle ringa. Vid 10 tiden på kvällen hade han fortfarande inte hört av sig så jag smsade honom; "Kan jag ringa dig nu?" och han svarade "Ska sova nu, pallar inte snacka. Men vi kan höras imorgon. Puss". Det var då jag började tänka, han har aldrig "dissat" mig innan utan alltid velat snacka. Imorse när jag vaknade hade jag ett missat samtal på mobilen från honom, så jag smsade honom och skrev att jag bara skulle äta och sen ringa upp honom. Jag gjorde det också, men det var upptaget. Jag ringde efter en stund igen och då var det också upptaget så jag skrev ett till sms och sa att han skulle säga till när jag skulle ringa. Detta var flera timmar sen och han har fortfarande inte hört av sig.
Jag vet att jag är paranoid, men jag kan inte hjälpa det. That's the way I was born xD
Tänk om en helt onödig lögn förstört allting? Usch..
Jag kunde ju faktiskt bara sagt sanningen från början, sa ändå inte så mycket mindre än vad det var.
Jaja, alla ljuger vi ju någon gång. Vissa mer och vissa mindre. Men varför gör vi det egentligen?
Jag kan ju erkänna att jag själv i många tillfällen drar till med en onödig lögn, inte till folk som står mig nära då, men om någon frågar mig något som dom egentligen inte har med att göra så händer de att jag svarar de som låter bäst för att de ska få en bättre uppfattning om mig.
Några anledningar till att folk ljuger kan ju vara tex. att man vill passa in, verka coola, snälla, intressanta eller nästan vad som helst. Ibland säger man väl det bara för att få uppmärksamhet också. Sen finns det vissa lögner som kanske inte har någon anledning alls. Men det är ju så onödigt egentligen, sanningen kommer för det mesta fram så småningom ändå och då får lögnen motsatt effekt, folk tycker bara att du är töntig och litar inte på det du säger i framtiden.
För att ge ett exempel så kan jag berätta om ett av mina ex, min "första kärlek". Han var en jätte bra kille, men han ljög om det mesta kan jag säga. Han ljög tex. om sin ålder, vilken skola han gick på, sin familj, sina kompisar, vilken linje han gick på gymnasiet (först att han ens gick på gymnasiet också), var han var, att han skulle ta livet av sig osv,osv. Det komplicerade vårat förhållande väldigt mycket. Hans lögner handlade nog egentligen mest om att han ville få status och bli omtyckt. Vi var tillsammans i ett helt år, nu efteråt förstår jag inte hur jag stog ut, men jag var väl bara så förbannat kär att jag förlät honom om och om igen. Men efter ett tag litade jag ju inte på någonting han sa över huvudtaget, och till slut funkade det helt enkelt inte längre. Men att det tog slut hjälpte inte för att han skulle sluta ljuga för mig, några kvällar efter att det hade tagit slut, när jag var på fest, ringde han mig och sa att han precis hade kommit hem från sjukhuset för han hade tagit massa tabletter när jag dumpade honom. Detta förstod jag ju nästan direkt var en lögn.
Egentligen, varför ljuger vi när vi inte vinner någonting på det?
Är det bara som typ allt annat en av människans instinkter och sätt att försvara sig på?
Jag tror starkt på att jag hade blivit mer omtyckt om jag höll mig till sanningen hela tiden, men ändå gör jag inte det. Lögnerna bara ploppar ut ur munnen på än innan man hinner tänka och till slut har man ljugit ihop hela sin livshistoria.
Riktigt så illa är det inte för mig, men jag menar, en lögn leder till en annan, sedan för att hålla fast vid de lögnerna måste man ljuga en gång till osv.osv.
Lögnerna gör oss egentligen till en helt annan människa än den vi egentligen är vilket är väldigt synd.
Egentligen kan ingen säga att man är sig själv helt och fullt, för alla har vi ju ljugit om någonting, och det ändrar ju faktiskt en liten aning om vem man egentligen är och vem omgivningen ser än som, även om det bara är en liten skitgrej.
Så ja, varför ljuger vi egentligen när vi själva vet att det är fel och det inte leder någon vart?
Jag tror att det är en av människans instinkter helt enkelt, men vem vet?
Vad hade hänt om alla var ärliga i alla situationer då? jag tror att väldigt många hade bråkat isåfall, så det är nog ändå bra att använda en liten vit lögn ibland, men inte mer än nödvändigt.
Jag ska absolut försöka skärpa mig ;)
Vad vill jag?
Jag är så himla förvirrad, vet inte riktigt vad jag vill..
Just nu handlar de mest om de här me killar, singel eller förhållande? kär eller inte?
Jag har tills för nästan en månad sen vart tillsammans med någon nästan hela tiden, så fort det har tagit slut med den ena har jag blivit tillsammans med en ny, men har egentligen aldrig varit kär i någon av dom, om jag tänker efter. Det har alltid varit något med killen som jag stör mig på eller som har varit bara FEL, tex. en av dem var något av ett kontrollfreak, han ville bestämma allting och när han inte fick som han ville hotade han med att skjuta mig och har till och med tagit stryp grepp på mig... Efter honom var det väl något av hans motsats, vilket egentligen borde varit bra, men även där hittade jag fel. Jag tyckte att han var på mig för mkt och pussade på mig hela tiden, han påminde lite om min "första kärlek" kan man säga, som det sedan gick rent ut sagt åt helvete med. Men .. vad är egentligen lagom?
Jag vill att min kille ska vara lite dominant, han ska inte acceptera vad som helst, om jag till exempel har varit otrogen vill jag att han ska bli arg, men inte till den gränsen att han tänker döda mig. Det visar ju bara att man bryr sig, eller är det bara min uppfattning? När jag berättade för ett av mina ex att jag hade varit otrogen sa han bara "Det är lugnt, så länge du inte gör om det", den reaktionen kändes bara totalt fel. Eller är det den reaktionen som egentligen är gullig, som visar att dom verkligen, verkligen vill vara tillsammans med en, no matter what?
Jag har också kommit på mig själv med att även om jag känner mig jätte obekväm i ett förhållande och det kanske bara varar typ 2 veckor - 1 månad, så saknar jag killen efteråt. Eller, jag vet egentligen inte om det är killen jag saknar, eller bara känslan av närhet, att alltid ha någon. Jag är väl så att säga "Kär i kärleken"..
Nu har jag varit singel i nästan en månad, som jag sa, och det har känts jätte bra fram tills för några dagar sedan. Då började jag sakna närheten. Den killen som mest funnits i mina tankar har jag aldrig varit tillsammans med, och inte ens kysst, men jag har gillat honom tidigare, och han har gillat mig. Han var hur gullig som helst under den tiden och skickade en nalle och ett kort där det stog "thinking of you..." på posten och vi snackade jätte mycket med varandra, men det ledde aldrig någon vart, jag tror att han var lite blyg och jag är väl van vid att killen tar första steget. Det slutade iallafall med att jag blev tillsammans med en annan kille som jag verkligen inte hade några som helst känslor för, utan det var bara för närhetens skull. Det tog slut efter bara 2 veckor, och mellan nästan alla förhållanden (ibland under tiden också) har jag tänkt på han som jag gillade från början, låt oss kalla honom "nalle-killen" för att göra det mindre förvirrande.
Efter mitt senaste förhållande tog det ett tag innan jag började tänka på honom igen, jag började tro att känslorna hade försvunnit. Men för några dagar sen började jag tänka på honom igen, det började egentligen med att jag skrev "Hej" till honom på msn utan att få något svar, jag har sedan försökt skriva till honom många gånger men han har inte svarat, ju fler gånger jag skriver till honom ju mer tänker jag på honom. Är det så att jag faktiskt har känslor kvar för honom, men att jag inte tänkte på det förrän han blev mer "svårtillgänglig", eller är det bara det att jag inte kan ta en diss? xD
Den stora frågan med detta inlägget är väl egentligen: Hur vet man att man är kär? och vill jag egentligen vara singel eller vill jag ha pojkvän?
Jag har inte svaret på någon av dessa frågorna, så jag får väl lämna den biten till ... ja... någon annan xD Jag märker väl så småningom hur jag vill ha det, men tills vidare tänkte jag fortsätta med singellivet ;)
Alla dessa rykten..
Hej kära bloggläsare :)
Tänkte skriva lite om rykten och så nu, jag har själv inte det bästa ryktet utan är väl i den lilla staden jag bor mest känd som en hora.. Detta ryktet fick jag redan förra året, då hade jag haft sex med 2 personer. Jag har tänkt mycket på hur jag lyckades dra på mig ett sånt rykte efter att jag hade varit tillsammans med en kille i över 1 år, han tog min oskuld, sen när det hade tagit slut hade jag sex med en annan kille efter ett tag, för jag menar, 2 personer är väl i stort sett ingenting?
I början knäckte det mig totalt, jag ville ju inget annat än att bli accepterad. Jag hade precis fått en helt ny umgängeskrets (som jag nu efteråt förstod inte är den bästa) och jag ville ju inte att mina nya "vänner" skulle se mig som en billig hora. Efter många nätter, många tårar och ännu fler tankar kom jag fram till att problemet var inte hur många jag hade haft sex med, utan vem jag hade haft sex med. Killen som jag hade sex med var nämnligen väldigt duktig på att snacka (-.-) och personerna som egentligen hade börjat sprida ryktet var mina såkallade vänner. Jag började direkt ta avstånd ifrån de som jag visste hade spridit ryktet, men det stoppade ju inte dem från att snacka vidare.
Inte långt efter att horryktet hade börjat spridas så fick jag också höra att det hade börjat gå ett rykte om att jag och en av mina barndomsvänner var lesbiska och hade haft sex med varandra på en fest hemma hos en av de som jag tidigare umgicks med. Det låg ingen som helst sanning i det, vi hade kysst varandra, men bara på skoj för att retas lite med killarna. Jag började tvivla på vem jag egentligen var och undrade vad jag hade gjort för fel, varför tyckte dom inte om mig? Jag hade aldrig gjort dem någonting så de hade väl ingen anledning att sprida ut falska rykten om mig och min kompis? Senare fick jag reda på att det hela handlade om status, ryktet hade börjat med att en kille hade sagt till en kompis att han hade sagt till oss att "om ni två har sex, så får ni ha sex med mig sen efteråt" och eftersom att vi såååå gärna ville ha sex med honom så hade vi gjort det. Mmm jo visst, keep dreaming man. Jag menar, seriöst, hade jag velat ha sex med honom så hade jag fått det, utan att ha sex med min kompis först.
Eftersom att jag redan hade horrykte så började folk som jag aldrig hade ens kysst säga till sina kompisar att jag hade haft sex med dom, trekanter och gruppsex handlade det också om. Detta har resulterat i att de flesta tror att jag har haft sex med många fler än jag egentligen har. Jag har haft sex med fler än de flesta i min ålder (13 pers.) men när ryktena började gå hade jag ju bara haft 2 pers. ? det var det som fick mig att börja tänka.
Jag vet oändligt många tjejer som har liknande rykten som jag, till och med sånna som faktiskt är oskulder. Såå.. en fråga till alla ryktesspridare där ute, var ser ni logiken? Hade varit mycket intressant att få ett svar på detta.
Numera skiter jag i alla rykten, det har gjort att folk har börjat snacka mindre också. Folk som har snackat skit om mig innan har kommit till mig och sagt förlåt, dom har väl insett att det var fel (I guess..). Jo visst, säga förlåt kan man, men jag kommer ju aldrig lita på dom på samma sätt som jag gjorde förut, det förstår dom väl själva också. Vill dom ha mitt tillit måste dom förtjäna det också.
En sak som jag också tänkt mycket på, och som iallafall jag tycker är helt fucked up är att när en kille har haft sex med många tjejer räknas han som en PIMP (ger status), medans när en tjej haft sex med kanske bara häflten så många som de flesta killar klassas hon som en smutsig hora. Varför är det egentligen så? Tänkte citera Carolina Gynning lite när jag ändå är igång, för detta är nog det enda smarta hon nånsin sagt: "Varför ska vi tjejer fortfarande skämmas över saker som killar skryter om att de gör? För mig är det självklart att unga tjejer ska få lov att ta för sig av sex utan att bli kallade horor". Där håller jag med henne fullt och helhjärtat, sex är underbart, varför skulle inte tjejer ha rätt att ha det lika mycket som killar utan att bli smutskastade och att folk ser ner på oss?
Efter allt detta ställde jag mig själv en fråga: "Hur mycket av det som sägs ska man egentligen tro på?"
Svaret är ganska enkelt, i stort sett alla rykten ska man ta med en nypa salt. Okej, det är klart att det i många fall finns någon viss grund som startade ryktet, men ärligt talat spelar det i mina ögon ingen roll och folk som sprider det vidare överdriver gärna en hel del för att det ska bli intressantare för dom som lyssnar, så är det bara. Men ändå, So what om en tjej har haft 10 miljoner killar? Det är hennes liv och hennes val, sex är något bra.
Det var allt jag ville säga. Detta inlägget blev lite längre än jag hade tänkt mig (A) Massa creds till er som orkade läsa hela. Ha det bra :)
Tänkte skriva lite om rykten och så nu, jag har själv inte det bästa ryktet utan är väl i den lilla staden jag bor mest känd som en hora.. Detta ryktet fick jag redan förra året, då hade jag haft sex med 2 personer. Jag har tänkt mycket på hur jag lyckades dra på mig ett sånt rykte efter att jag hade varit tillsammans med en kille i över 1 år, han tog min oskuld, sen när det hade tagit slut hade jag sex med en annan kille efter ett tag, för jag menar, 2 personer är väl i stort sett ingenting?
I början knäckte det mig totalt, jag ville ju inget annat än att bli accepterad. Jag hade precis fått en helt ny umgängeskrets (som jag nu efteråt förstod inte är den bästa) och jag ville ju inte att mina nya "vänner" skulle se mig som en billig hora. Efter många nätter, många tårar och ännu fler tankar kom jag fram till att problemet var inte hur många jag hade haft sex med, utan vem jag hade haft sex med. Killen som jag hade sex med var nämnligen väldigt duktig på att snacka (-.-) och personerna som egentligen hade börjat sprida ryktet var mina såkallade vänner. Jag började direkt ta avstånd ifrån de som jag visste hade spridit ryktet, men det stoppade ju inte dem från att snacka vidare.
Inte långt efter att horryktet hade börjat spridas så fick jag också höra att det hade börjat gå ett rykte om att jag och en av mina barndomsvänner var lesbiska och hade haft sex med varandra på en fest hemma hos en av de som jag tidigare umgicks med. Det låg ingen som helst sanning i det, vi hade kysst varandra, men bara på skoj för att retas lite med killarna. Jag började tvivla på vem jag egentligen var och undrade vad jag hade gjort för fel, varför tyckte dom inte om mig? Jag hade aldrig gjort dem någonting så de hade väl ingen anledning att sprida ut falska rykten om mig och min kompis? Senare fick jag reda på att det hela handlade om status, ryktet hade börjat med att en kille hade sagt till en kompis att han hade sagt till oss att "om ni två har sex, så får ni ha sex med mig sen efteråt" och eftersom att vi såååå gärna ville ha sex med honom så hade vi gjort det. Mmm jo visst, keep dreaming man. Jag menar, seriöst, hade jag velat ha sex med honom så hade jag fått det, utan att ha sex med min kompis först.
Eftersom att jag redan hade horrykte så började folk som jag aldrig hade ens kysst säga till sina kompisar att jag hade haft sex med dom, trekanter och gruppsex handlade det också om. Detta har resulterat i att de flesta tror att jag har haft sex med många fler än jag egentligen har. Jag har haft sex med fler än de flesta i min ålder (13 pers.) men när ryktena började gå hade jag ju bara haft 2 pers. ? det var det som fick mig att börja tänka.
Jag vet oändligt många tjejer som har liknande rykten som jag, till och med sånna som faktiskt är oskulder. Såå.. en fråga till alla ryktesspridare där ute, var ser ni logiken? Hade varit mycket intressant att få ett svar på detta.
Numera skiter jag i alla rykten, det har gjort att folk har börjat snacka mindre också. Folk som har snackat skit om mig innan har kommit till mig och sagt förlåt, dom har väl insett att det var fel (I guess..). Jo visst, säga förlåt kan man, men jag kommer ju aldrig lita på dom på samma sätt som jag gjorde förut, det förstår dom väl själva också. Vill dom ha mitt tillit måste dom förtjäna det också.
En sak som jag också tänkt mycket på, och som iallafall jag tycker är helt fucked up är att när en kille har haft sex med många tjejer räknas han som en PIMP (ger status), medans när en tjej haft sex med kanske bara häflten så många som de flesta killar klassas hon som en smutsig hora. Varför är det egentligen så? Tänkte citera Carolina Gynning lite när jag ändå är igång, för detta är nog det enda smarta hon nånsin sagt: "Varför ska vi tjejer fortfarande skämmas över saker som killar skryter om att de gör? För mig är det självklart att unga tjejer ska få lov att ta för sig av sex utan att bli kallade horor". Där håller jag med henne fullt och helhjärtat, sex är underbart, varför skulle inte tjejer ha rätt att ha det lika mycket som killar utan att bli smutskastade och att folk ser ner på oss?
Efter allt detta ställde jag mig själv en fråga: "Hur mycket av det som sägs ska man egentligen tro på?"
Svaret är ganska enkelt, i stort sett alla rykten ska man ta med en nypa salt. Okej, det är klart att det i många fall finns någon viss grund som startade ryktet, men ärligt talat spelar det i mina ögon ingen roll och folk som sprider det vidare överdriver gärna en hel del för att det ska bli intressantare för dom som lyssnar, så är det bara. Men ändå, So what om en tjej har haft 10 miljoner killar? Det är hennes liv och hennes val, sex är något bra.
Det var allt jag ville säga. Detta inlägget blev lite längre än jag hade tänkt mig (A) Massa creds till er som orkade läsa hela. Ha det bra :)
Hallå där
Jag har nu bestämt mig för att skapa en blogg där jag skriver lite om mina tankar angående... ja, det mesta som pågår i mitt liv och runt om mig just nu.
Egentligen är jag väl ingen "blogg-människa" men det slog mig idag att jag alltid tyckt att det är skönt att skriva av mig lite när tankar kommer upp i mitt huvud, innan har jag gjort detta i en bok, inte som en dagbok, utan jag har mest bara plockat fram den när det har varit någon speciell tanke som har slagit mig, det kan vara dom mest töntiga tankarna egentligen, men... det är väl fler än jag som har dom, eller? Okej, jag ska komma till saken. Jag tänkte iallafall att om jag skriver dom i en blogg istället så kan ju andra läsa om dom och kanske också tänka på det, för det kan faktiskt vara saker som har värde. Mitt liv har varit ganska komplicerat överhuvudtaget, jag tänker inte gå in på detaljer nu, för då skulle ni få läsa i all evighet. Hehe. Men ja, tänkte skriva om lite olika saker som jag tror är tänkvärt för de flesta tonåringar idag, kanske i första hand tjejer, men vad vet jag? Killar kanske också har nytta av att läsa detta, och kanske förstår hur tjejer tänker mer.
Jag kan ju börja med att berätta lite om mig själv då, men jag säger inte så mycket eftersom att jag föredrar att vara anonym, after all :P Jag är iallafall en tjej på 15 år, har alltid gillat att skriva o så. Jag går i skolan (no shit), har precis börjat 9an och jaa. Jag tänker som sagt väldigt mycket. De va väl typ de jag ville säga än så länge, ni lär ju få reda på mer sen om ni nu tycker att min blogg är intressant :P Om inte annat kan ni väl besöka lite iallafall så att folk tror att jag är populär (A) skämt åsido, men ja. Första "riktiga" inlägget kommer förmodligen snart. :)
Egentligen är jag väl ingen "blogg-människa" men det slog mig idag att jag alltid tyckt att det är skönt att skriva av mig lite när tankar kommer upp i mitt huvud, innan har jag gjort detta i en bok, inte som en dagbok, utan jag har mest bara plockat fram den när det har varit någon speciell tanke som har slagit mig, det kan vara dom mest töntiga tankarna egentligen, men... det är väl fler än jag som har dom, eller? Okej, jag ska komma till saken. Jag tänkte iallafall att om jag skriver dom i en blogg istället så kan ju andra läsa om dom och kanske också tänka på det, för det kan faktiskt vara saker som har värde. Mitt liv har varit ganska komplicerat överhuvudtaget, jag tänker inte gå in på detaljer nu, för då skulle ni få läsa i all evighet. Hehe. Men ja, tänkte skriva om lite olika saker som jag tror är tänkvärt för de flesta tonåringar idag, kanske i första hand tjejer, men vad vet jag? Killar kanske också har nytta av att läsa detta, och kanske förstår hur tjejer tänker mer.
Jag kan ju börja med att berätta lite om mig själv då, men jag säger inte så mycket eftersom att jag föredrar att vara anonym, after all :P Jag är iallafall en tjej på 15 år, har alltid gillat att skriva o så. Jag går i skolan (no shit), har precis börjat 9an och jaa. Jag tänker som sagt väldigt mycket. De va väl typ de jag ville säga än så länge, ni lär ju få reda på mer sen om ni nu tycker att min blogg är intressant :P Om inte annat kan ni väl besöka lite iallafall så att folk tror att jag är populär (A) skämt åsido, men ja. Första "riktiga" inlägget kommer förmodligen snart. :)
