Ibland tänker jag att föräldrar egentligen inte borde ha så höga krav på sina barn, vi försöker ju trots allt så gott vi kan. Mina föräldrar har kanske lite extra höga krav på mig också, eftersom att min 7 år äldre bror är typ "perfekt", han hade mvg i typ alla ämnen, hade första fyllan när han var 18, har aldrig rökt eller snusat osv.osv.

Jag har helt okej betyg, 4 Vg, 1 ig, resten g. Och jag har enligt lärarna väldigt stor chans att få mvg i många ämnen nu i 9an, jag har över medel i betyg om man säger så, men räcker det för mina föräldrar? Nej. För jag "Skulle kunna ha mvg i allt om jag bara ansträngde mig", men jag försöker. Förstår dom inte hur mycket som rör sig i huvudet på mig nu i denna åldern. Jag har annat för mig än att sitta hemma o plugga så som min bror gjorde under hela skoltiden.

Dom klagar på att jag har dåligt umgänge också, och visst, jag umgås inte direkt med sånna som ens föräldrar drömmer om att man ska umgås med, jag har en del kriminella kompisar och många som bara festar och super hela tiden. Men jag trivs med dom och jag passar in där, jag har aldrig själv gjort något direkt kriminellt eller festat överdrivet mycket, så jag förstår inte vad dom klagar över. Dom ska vara glada att jag har kompisar istället, och inte är typ som min kusin, som är mobbad och spendrerar hela sin fritid framför dator- och tv-spel. Ungefär så var min bror också, så nu blir jag sedd som något av ett problembarn för att jag inte alltid gör som mina föräldrar säger i minsta detalj.

Min morfar har för sig att jag snart kommer hamna i fosterhem och jag fortsätter så här, men jag har aldrig gjort någonting speciellt farligt, okej att jag har kommit hem lite senare än jag har sagt någon gång, men inte ofta. Okej att jag har druckit och att jag röker och allt det där, men är det verkligen någon anledning att sätta mig i fosterhem? Han tycker också att en av anledningarna är att jag har haft pojkvän, för det är jag påtok för liten för i hans ögon, men lix, vi lever inte på stenåldern längre. Det är normalt att ha pojkvän när man är 15 år.

Min mamma sa till mig nu häromdagen att tack vare mig så har hon ingenting kvar att leva för, för jag har vänt alla emot henne genom att få dom att tro att hon inte kan sätta regler för sin dotter, men JAG HAR JU INTE GJORT NÅGOT?!

I denna åldern måste vi få exprimentera lite och testa på olika saker, det är ju knappast som att jag kommer leva likadant som jag gör nu när jag är 30? Jag har ju tillräckligt bra betyg för att komma in på gymnasiet och skaffa mig en utbildning, och jag har aldrig fått några klagomål från någonstans där jag har jobbat eller så, jag sköter mig hur bra som helst när jag behöver, men på helgerna vill jag kunna släppa loss lite.

Så till alla föräldrar, låt oss ungdomar ha lite kul och testa oss fram i livet, ni behöver inte oroa er, vi förstår tillräckligt mycket själva för att sköta oss på en arbetsplats eller liknande.