Nu var det ett tag sen jag skrev, har varit lite upptagen och så, förlåt för det, but here I go again ;)

Jag är ganska deppig just nu, vet inte om det kommer att märkas i mina inlägg, men det får ni väl stå ut med isåfall. Tror nämnligen att jag har börjat få känslor för mr. För gammal (23 år). x( o allt har blivit ganska konstigt just nu.

Den första texten är faktiskt ganska onödig, de berättar bara om något som har hänt mig. Skrev de egentligen bara för att få skriva av mig lite för de är inget som jag egentligen vill prata med någon om.. Har väl helt enkelt lättare att uttrycka mig i text än genom att prata, vet aldrig hur jag ska förklara då.. För att ni ska slippa läsa allt de ointressanta så har jag markerat med fetstil och understryker där själva inlägget egentligen börjar.

Jag höll ju på med honom för några veckor sedan när han var här och festade med några kompisar, sen har vi snackat i tele dagligen sen dess och förra helgen var jag och hälsade på honom där han bor, det var jätte roligt och jag har börjat lära känna honom bättre.

Iallafall, problemet (förutom att han är för gammal). Igår frågade han mig hur många jag hade haft sex med, jag ville inte att han skulle få någon dålig bild av mig så därför ljög jag och svarade 7st. Jag tror att han genomskådade mig för han sa direkt "är detta sant nu? för annars kommer jag ju inte kunna lita på dig sen". Jag höll fast vid vad jag sagt, men senare fick jag dåligt samvete och skrev ett sms till honom där jag berättade att jag hade ljugit och sa sanningen, jag frågade oxå om jag kunde ringa honom på kvällen, hans svar var bara "ring mig nu istället". Jag kände inte att jag ville prata med honom just då, för jag tyckte att situationen var ganska pinsam och jag orkade inte förklara mig då så jag sa att jag jobbade och ringde honom så fort jag var klar. Typ 1,5 timme senare ringde jag honom och vi snackade typ som vanligt, han nämnde inte lögnen och det gjorde inte jag heller. Men jag märkte att han var lite annorlunda än innan, typ inte lika glad och så när jag ringde. Han sa i och för sig själv att han var trött, och det skulle mycket väl kunna vara därför för han lät väldigt väldigt trött, så jag tänkte inte så mycket på det då. När vi snackat i typ en kvart kanske skulle han iväg och jobba så vi bestämde att vi skulle höras på kvällen, och att han skulle smsa mig när jag skulle ringa. Vid 10 tiden på kvällen hade han fortfarande inte hört av sig så jag smsade honom; "Kan jag ringa dig nu?" och han svarade "Ska sova nu, pallar inte snacka. Men vi kan höras imorgon. Puss". Det var då jag började tänka, han har aldrig "dissat" mig innan utan alltid velat snacka. Imorse när jag vaknade hade jag ett missat samtal på mobilen från honom, så jag smsade honom och skrev att jag bara skulle äta och sen ringa upp honom. Jag gjorde det också, men det var upptaget. Jag ringde efter en stund igen och då var det också upptaget så jag skrev ett till sms och sa att han skulle säga till när jag skulle ringa. Detta var flera timmar sen och han har fortfarande inte hört av sig.

Jag vet att jag är paranoid, men jag kan inte hjälpa det. That's the way I was born xD

Tänk om en helt onödig lögn förstört allting? Usch..
Jag kunde ju faktiskt bara sagt sanningen från början, sa ändå inte så mycket mindre än vad det var.


Jaja, alla ljuger vi ju någon gång. Vissa mer och vissa mindre. Men varför gör vi det egentligen?
Jag kan ju erkänna att jag själv i många tillfällen drar till med en onödig lögn, inte till folk som står mig nära då, men om någon frågar mig något som dom egentligen inte har med att göra så händer de att jag svarar de som låter bäst för att de ska få en bättre uppfattning om mig.

Några anledningar till att folk ljuger kan ju vara tex. att man vill passa in, verka coola, snälla, intressanta eller nästan vad som helst. Ibland säger man väl det bara för att få uppmärksamhet också. Sen finns det vissa lögner som kanske inte har någon anledning alls. Men det är ju så onödigt egentligen, sanningen kommer för det mesta fram så småningom ändå och då får lögnen motsatt effekt, folk tycker bara att du är töntig och litar inte på det du säger i framtiden.

För att ge ett exempel så kan jag berätta om ett av mina ex, min "första kärlek". Han var en jätte bra kille, men han ljög om det mesta kan jag säga. Han ljög tex. om sin ålder, vilken skola han gick på, sin familj, sina kompisar, vilken linje han gick på gymnasiet (först att han ens gick på gymnasiet också), var han var, att han skulle ta livet av sig osv,osv. Det komplicerade vårat förhållande väldigt mycket. Hans lögner handlade nog egentligen mest om att han ville få status och bli omtyckt. Vi var tillsammans i ett helt år, nu efteråt förstår jag inte hur jag stog ut, men jag var väl bara så förbannat kär att jag förlät honom om och om igen. Men efter ett tag litade jag ju inte på någonting han sa över huvudtaget, och till slut funkade det helt enkelt inte längre. Men att det tog slut hjälpte inte för att han skulle sluta ljuga för mig, några kvällar efter att det hade tagit slut, när jag var på fest, ringde han mig och sa att han precis hade kommit hem från sjukhuset för han hade tagit massa tabletter när jag dumpade honom. Detta förstod jag ju nästan direkt var en lögn.

Egentligen, varför ljuger vi när vi inte vinner någonting på det?
Är det bara som typ allt annat en av människans instinkter och sätt att försvara sig på?

Jag tror starkt på att jag hade blivit mer omtyckt om jag höll mig till sanningen hela tiden, men ändå gör jag inte det. Lögnerna bara ploppar ut ur munnen på än innan man hinner tänka och till slut har man ljugit ihop hela sin livshistoria.
Riktigt så illa är det inte för mig, men jag menar, en lögn leder till en annan, sedan för att hålla fast vid de lögnerna måste man ljuga en gång till osv.osv.

Lögnerna gör oss egentligen till en helt annan människa än den vi egentligen är vilket är väldigt synd.

Egentligen kan ingen säga att man är sig själv helt och fullt, för alla har vi ju ljugit om någonting, och det ändrar ju faktiskt en liten aning om vem man egentligen är och vem omgivningen ser än som, även om det bara är en liten skitgrej.

Så ja, varför ljuger vi egentligen när vi själva vet att det är fel och det inte leder någon vart?

Jag tror att det är en av människans instinkter helt enkelt, men vem vet?
Vad hade hänt om alla var ärliga i alla situationer då? jag tror att väldigt många hade bråkat isåfall, så det är nog ändå bra att använda en liten vit lögn ibland, men inte mer än nödvändigt.
Jag ska absolut försöka skärpa mig ;)