I fredags var jag på fest, där träffade jag en jätte trevlig tjej (nämner inga namn) och vi hade kul hela kvällen, snackade mycket och hade allmänt kul. Senare på kvällen hade hon fått lite för mycket att dricka så han som hade festen körde hem henne. Dagen efter ringde dom o försökte få tag i henne för att se hur hon mådde, men telefonen var urdragen hemma hos dom så dom ringde en kompis till henne för att kolla om hon var där. Hennes kompis berättade då att hon var hemma, men vi skulle nog vänta med att kontakta henne för hennes bror hade tagit livet av sig under natten. Hennes mamma hade hittat honom på morgonen hängd i trädgården, och hennes pappa hade fått plocka ner honom. Det skapade många olika reaktioner hos folket som var där, vissa tyckte synd om honom och vissa tyckte bara att det var själviskt.

Jag tycker nog lite av varje. Jag menar, visst är det själviskt att inte tänka på hur dåligt ens familj, vänner och i stort sett alla i sin omgivning kommer att må, men tror ni verkligen att man tänker på det i det ögonblicket när man mår så dåligt att man faktiskt seriöst vill dö? Jag tror inte att någon i det ögonblicket tänker på något annat än det som får än att må så dåligt.

Däremot tycker jag att det är fel att begå självmord av en annan anledning, som man inte heller tänker på i det ögonblicket när man mår så dåligt, men alla problem går faktiskt att lösa. Man kan prata med folk, få antidepressiva och helt enkelt försöka se det positiva i livet.

I nuläget tycker jag att det är en riktigt hemsk tanke att bara försvinna, man vet ju inte vad som händer efter döden. Visst, det kan vara bättre, men det kan också vara mycket värre. Ingen levande vet. Men det finns lägen då jag rent ut sagt har viljat dö, jag har inte orkat mer, men det har alltid funnits något som stoppat mig, jag vet egentligen inte vad. Kanske tanken på att jag inte vet vad som händer efter, kanske vågade jag helt enkelt inte? Jag vet inte själv, men något var det som stoppade mig, och det är jag glad för nu när de flesta problem har löst sig och jag helt enkelt ser ljusare på allting.

För övrigt så är jag ganska tom på insperation just nu, så kanske inte skriver så ofta. Det lär ju förhoppningsvis inte hända saker som detta så ofta, och jag hoppas att jag inte kommer bli deppig igen, även om jag har mycket mer att skriva då och mycket mer tankar om allting. Just nu flyter livet bara på, det gillar vi :)