De här med utseende fixering kan man ju se på många olika sätt, en del tycker att man är utseende fixerad när det gäller sig själv, andra bara när det gäller andra.

Jag har hört väldigt många som har sagt "Det är insidan som räknas" och så är det ju egentligen, eller rättare sagt - borde vara, för utsidan är ju faktiskt bara ett skal. Men jag tror inte att det faktiskt finns någon som talar fullständig sanning när dom säger att dom bara bryr sig om insidan, utseendet är ju ändå det första man ser, och även om man inte bryr sig om utseendet på andra så bryr sig nog egentligen alla om hur dom själva ser ut.

Låt oss säga att du är på en fest, i ett hörn står det ett gäng med super heta killar och ett annat hörn står det ett gäng med riktigt fula killar, om du skulle gå fram till något av de gängen och börja snacka, vilket skulle du välja i första hand då? Jo precis, dom snygga.

Det är en sak när man har känt en person länge, då spelar kanske inte utseendet någon roll längre för då kan man verkligen tycka om personligheten hos personen. Men min åsikt är ändå att om ett förhållande ska funka och ska hålla länge måste det finnas en attrahering till både utsidan och insidan. Jag skulle till exempel aldrig kunna kyssa en handikappad kille som satt och dreglade och slog sig själv på bröstet, även om han var jätte snäll och smart och helt enkelt hade en underbar personlighet.

Nu har jag skrivit så mycket om typ utseende fixering mot andra könet, så nu tänkte jag ta det här lite med utseende fixering mot sig själv.

Det är egentligen mycket svårare, för man ser mycket mer fel på sig själv och allting vill man försöka rätta till. Jag tror att alla människor har minst ett komplex över sig själva. Jag har egentligen väldigt många komplex över mig själv. Jag tycker mina tår är fula, mina lår för tjocka, min rumpa för stor, mina höfter för stora jämfört med min jätte smala midja, mina bröst för små och har ful form, mina överarmar för mjuka, mina naglar och fingrar är fula, mina handleder för tjocka, mitt huvud för runt, min näsa för stor, mina öron ser ut som alvöron när jag har uppsatt hår, mitt hår är för rakt och har för lite volym osv.osv.osv. jag skulle kunna hålla på i all evighet, även om jag ofta får höra från folk att jag lätt skulle kunna bli modell och jag drar ofta till mig blickar på fester och har väldigt lätt att få killar.

Varför har man alla dessa komplex? Vi vill väl egentligen alla vara så snygga och "perfekta" som möjligt, men kommer vi egentligen någonsin tycka att vi duger? Om vi säger att allt det som jag inte är nöjd med på mig själv byts ut och blir "perfekt", då hade jag ju säkert hittat något annat fel eftersom att det inte längre hade passat ihop, hade mina höfter och min rumpa tex. försvunnit så hade mina axlar sett jätte breda ut, då hade jag ju velat ändra på det, om det också hade ändrats så hade jag kanske tyckt att jag hade fel ögonfärg, att mina ögon var för små, min mun för stor osv.osv.

Vi måste helt enkelt lära oss att acceptera, i första hand oss själva, men även andra, som vi är.